ave maria

Och till sist så stängde han dörren. Hennes ögon sprakade i honom medan han skuttade nedför trapporna och ut genom porten. Himlen och tanterna dansade till den ömmaste jazzensemble mitt på gatan, medan förföriska dalkullor viftade med röda tyger i varje fönster. Och där gick han fumligt på tegelstenarna, med basker och mustasch, längs en sketen gata i Uppsala, och var beredd att ligga med Jesus bara han fick vara i just det nu som han var i. Det ångade från fabrikerna, ropades från kusten och blåstes i saxofonerna genom det bländade ljuset från solstrålarnas välmenande koncentrerade ryggdunkning. Vår, vår, vår. ”Hallelujah, I just love her so”. Eller inte henne egentligen. Men skitsamma.

kalas i slottsträdgården

”Käre kung konungen”, sade Laurs. ”Vi har samlats här idag för att fira eder å Herrens vägnar”. ”Han, herren alltså, inte ni käre kung konung, kunde ensam inte närvara själv, utan väntar på sällskap uppe i… jah.. däruppe!” Folk harklade sig, men ingen fnissade öppet. Slottets stenade dofter innjöts av delar av herrskapet då dessas fukt smygit längs gräset och invant sig hemtant i dammen intill. ”Jaja, får vi börja röka nu”, undrade lärarinnan? ”Vår käre kung konung skulle knappast bekommas…”, svarade Laurs. ”Inte sant, käre kung konung?” Kung konungen själv svarade inte. Istället gned han försiktigt sin bak mot en av slottsträdgårdens buskar och såg fram emot kvällens frestelser. Lärarinnan var vid detta laget så hög som bara en lärarinna får vara. Slottet å dammen å trädgården föreföll henne te sig synnerligen mediokra. Är det inte självaste Herren som korkar upp? Nere på jorden började sällskapet uppleva sig mindre fulla än roade (vilket är en omkastning av hur sakerna egentligen förhöll sig ur ett absolut Herrens perspektiv). ”Om Herren vet jag ingenting egentligen”, hördes Laurs säga i en diskussion med prästens dotter. ”Det enda jag vet är att han börjar tappa tålamodet”. ”Det brukar far påminna mig om”, kvittrade dottern. Det blev kyligare nu. Vindhastigheten ökade och servitören gjorde sitt bästa för att rädda laxen från att bli föda åt maskarna.

jag ska aldrig bli en trasig docka!

Så skört ändå. Hon vek sig mer och mer. Gick mer och mer isär. Tåget dånade av full kraft. Hon älskade så fruktansvärt mycket. Myggen, granbarren, ugglorna, träden, spåren – allt sprängde hennes huvud till hjärtskärande vinterstjärnor. Människokroppen. Hon tittade på sig själv, såg sig själv, ovanifrån – som om hon var en av apostlarna – skådandes sitt arma kärlekskränkta begärliga vilda, och drömde saliga drömmar om atmosfäriska resor med mamma på en persisk matta. Sommaren slog henne hårt, hon spottade, grät och kräktes om vart annat. Tänkte på honom och tänkte på barnet i henne, utan att känna någon utav dem. Hon drömde om längtan, men såg mest granarnas gröna färg som till synes var på väg att ryckas upp av dimmans tunga andning. Folkölsdoften alltid lika plötslig och alltid lika oskyldig. Aldrig som en trasig docka, med blodiga människohänder. ”Om bara inte livet vore så meningslöst,” tänkte hon, ”skulle jag vänta på tåget för alltid”. Sedan började hon springa. Tåget tjöt och ven som satans vackrare söndagar allt medan hon sprang och rev upp sina små fötter. Rådjur, harar och elefanter började jaga henne. Storkar och våldtäktsmän. Ett blått sken susade med henne som skogens mest gemytligt mytomspunna brunn gömmer dolda legender, och tvärsnittsskärarbödeln önskar han fick rast så han finge prova andra talanger.  Men tåget hinner henne aldrig ifatt.

i förföriska piraters frånvaro

Det rinner eld nedför palmträden. Det kokar, svettas, sprakar och glimrar. Palmträdet viftar lite lätt på sig, aldrig så mån om sitt omfamnande som när eldens andedräkt rapar ut sin kärlek. Tommy ser fullständigt panikslagen ut. Vattnet skvalpar, vinden svalkar och hon står ju där, så orörlig i sin fulländade rörlighet. ”HERREGUD, JAG ÄLSKAR JU DIG!” skriker Tommy. Det skulle ha kunnat spelas kinesisk kvartstonspop, det skulle ha kunnat blåst snålt hos farliga, förföriska pirater, men det gör inte det nu. Istället rinner det mango ner längs hennes kropp. Hon är ingen apa, ingen störig akademiker, eller någon kåt humla. Vi är de vi är, trots att havet ligger stilla och kan vara det vackraste som ögat någonsin skådat. Det kunde ha varit en promenad, bland salsadansöser och sann revolution. Det kunde ha varit den barfota sanden som hon och han plöjde åt varsitt håll. Men det är bara eld, Tommy. Eld – som rinner nedför palmträden.

vid grusvägen

Stenar. De största så farliga att cyklister håller sig uppmärksamma. De minsta så små att de lika gärna skulle kunna misstas för euforisk lustgas en junidag med nedvevade fönsterrutor. De låter – den promenerande nyblivne arbetslöse hör dem kanske bättre än någon den där dagen, vilken dag det nu är. Han har ju kavajen på axeln, hatten på huvudet och portföljen på långfingret. Och så regnet – ”det vräker ju ner!”, som morfar alltid sa med upphetsad, lätt omedveten, amerikansk ton. Det vräker, regnar och duggar om vartannat. Enstaka bilar kommer och lämnar, och Gerd står i sandalerna på farstun och vet inte var hon ska ta vägen. Hon kunde ha bett till Gud om det var 1800-tal, häpnat sin man om det var 92, eller tappat ut sina ögon på gräsmattan, av misstag, men tack vare salig, slafslig, salivdoftande tretaktsboogie. Det kan vara svårt att upptäcka vägen om man befinner sig halvvägs upp på gården. Tre stora lönnar, med var sin rönnbärsbuske, täcker så gott de kan. De gör jobbet – bara Gud får se grusvägen från alla håll. Den promenerande arbetslöse fyller lungorna av fuktig, stenad luft som aldrig full, medan Gerd försöker vinka; hoppandes upp och ner slår hon huvudet i taket så att de gråa flätorna, hennes, far åt alla håll och luckras upp i takt med huvudvärken. Gerd – nu är inte förr! Morfar har inte passerat här på 7 år, då i en röd Volvo 240.