Den stora berätterskan kände sig ensam. Det som kom genom hennes inkännande “röst” gladde henne inte som så många andra skeenden hon engagerat låtit uppenbaras. Finnes här utrymme för en större andel reflektion (i skeendeflödet), månne? frågade hon sig, medan några av alltets galaxer, med människans ord, svävade omkring henne. Om någon skulle sammanfattat vad “nu” som berättades skulle det ha beskrivits enligt följande: köttet gjorde till ingen nytta desperata försök att väcka äventyrarna. Floder forsade fram. Vintermörkret kramade liv i de blodiga och apor satte sambarytmerna med aldrig så längtande kärlek. Men äventyrarna lät sig inte identifieras. Istället lät man sig hänföras av gamla dikter, klassrumskarriärer och förpliktelser. Man forcerade fram forsande tårar till de blodiga fåglarna hos Lagerkvist (eller var det Ferlin?), blev störst i grupp och tomte på julafton. Efter att ha gjort denna metaresa, denna abstraktionslek (som ju en sammanfattning för en stor berätterska är) kunde vår förtäljerska konstatera att – ja! – här finns utrymme för en större andel reflektion. På så vis kom det sig att ett något chiffrerat budskap sändes ut till världen. Vi kan, med människan i åtanke, säga att det skickades iväg med enorm styrka, värd en rival som ljushastigheten, över himlavalvet och yttrade sig som de vackraste gnistror ett hjärta kan känna. Denna den stora berätterskans reflektion låter sig inte här beskrivas i sin helhet men i några mindre gnistor kan upplevas följande: “De kallar mig Gud och sätter tiden som en förutsättning! Ack vilket misstag, även om jag får beundra, med deras mått mätt, skarpsinnigheten! Jag är den store berättarskan. Jag förmedlar skeendet! De kramar abstraktionen när de borde krama mig! De jagar magiken där magiken inte kan upptäckas. De tittar på klockan som om tiden går att finna. Som om magiken uppstår klockan tre! Haha! De tråkar ut mig. Jag berättar om hur tråkiga dom är! Och dom tycker synd om sig själva för att de har det så tråkigt! De tror att jag är Gud och att jag kan hjälpa dem. Nej! Jag är berätterskan. Och magi är ett ord jag är kapabel till att ta i min mun. Skeendet har inga begränsningar, varken tidsliga eller rumsliga… Det som sker, det sker!” Efter att ha haft med denna reflektion som en andel i sin berättelse kände sig den stora berätterskan lättare till mods och mindre ensam (ensamheten är ju som värst när man känner att man behöver lätta på hjärtat). Gnistrorna sprakade nu över skyn. Vem skulle nu våga kasta sig iväg för att fånga dem? Ja, vem till att avtäcka den sanning som så uppenbart var nödvändig för en människas lycka. Nu har jag givit den till dem, skrockade berättarskan som i ett eko över världsalltet. Hör ni mig!! Och världen hörde naturligtvis, men förstod de och (än viktigare naturligtvis) handlade de? Men responsen lät inte vänta på sig. Längtandet fann sin identifikation. Alla flög upp till himlen (ingen var märkvärdigare än någon annan) och lät sitt hjärta beröras av gnistorna. Med sanningen i ryggen kändes äventyrssprattet i benen tryggt nog att åt ge sig hän. Den stora berätterskan fick sålunda berätta sagor hon aldrig kunnat fantisera om. Hon kände sig aldrig mera ensam. Kärleken var vunnen, magin världsalltets axiom och skeendet den enda (och endimensionella) plattform. När berätterskan minns tillbaka till detta världsavgörande skeende brukar hon ofta erinra sig om den märkliga staden Stockholm som exempel. Ja.., brukade hon tänka, det här att alla invånare ställde sig i en enda stor ring, hand i hand, och började dansa runt Mälaren till exempel (det vart en rotationseffekt som i en simbassäng, men denna gång alltså över gröna skogar, sol, vind och vatten och i sambatakter)… eller det här med… det var något att berätta det!
