När Den Stora Berätterskan Gav Efter För Mänsklighetens Logiska Tjurskallighet

Den stora berätterskan kände sig ensam. Det som kom genom hennes inkännande ”röst” gladde henne inte som så många andra skeenden hon engagerat låtit uppenbaras. Finnes här utrymme för en större andel reflektion (i skeendeflödet), månne? frågade hon sig, medan några av alltets galaxer, med människans ord, svävade omkring henne. Om någon skulle sammanfattat vad ”nu” som berättades skulle det ha beskrivits enligt följande: köttet gjorde till ingen nytta desperata försök att väcka äventyrarna. Floder forsade fram. Vintermörkret kramade liv i de blodiga och apor satte sambarytmerna med aldrig så längtande kärlek. Men äventyrarna lät sig inte identifieras. Istället lät man sig hänföras av gamla dikter, klassrumskarriärer och förpliktelser. Man forcerade fram forsande tårar till de blodiga fåglarna hos Lagerkvist (eller var det Ferlin?), blev störst i grupp och tomte på julafton. Efter att ha gjort denna metaresa, denna abstraktionslek (som ju en sammanfattning för en stor berätterska är) kunde vår förtäljerska konstatera att – ja! – här finns utrymme för en större andel reflektion. På så vis kom det sig att ett något chiffrerat budskap sändes ut till världen. Vi kan, med människan i åtanke, säga att det skickades iväg med enorm styrka, värd en rival som ljushastigheten, över himlavalvet och yttrade sig som de vackraste gnistror ett hjärta kan känna. Denna den stora berätterskans reflektion låter sig inte här beskrivas i sin helhet men i några mindre gnistor kan upplevas följande: ”De kallar mig Gud och sätter tiden som en förutsättning! Ack vilket misstag, även om jag får beundra, med deras mått mätt, skarpsinnigheten! Jag är den store berättarskan. Jag förmedlar skeendet! De kramar abstraktionen när de borde krama mig! De jagar magiken där magiken inte kan upptäckas. De tittar på klockan som om tiden går att finna. Som om magiken uppstår klockan tre! Haha! De tråkar ut mig. Jag berättar om hur tråkiga dom är! Och dom tycker synd om sig själva för att de har det så tråkigt! De tror att jag är Gud och att jag kan hjälpa dem. Nej! Jag är berätterskan. Och magi är ett ord jag är kapabel till att ta i min mun. Skeendet har inga begränsningar, varken tidsliga eller rumsliga… Det som sker, det sker!” Efter att ha haft med denna reflektion som en andel i sin berättelse kände sig den stora berätterskan lättare till mods och mindre ensam (ensamheten är ju som värst när man känner att man behöver lätta på hjärtat). Gnistrorna sprakade nu över skyn. Vem skulle nu våga kasta sig iväg för att fånga dem? Ja, vem till att avtäcka den sanning som så uppenbart var nödvändig för en människas lycka. Nu har jag givit den till dem, skrockade berättarskan som i ett eko över världsalltet. Hör ni mig!! Och världen hörde naturligtvis, men förstod de och (än viktigare naturligtvis) handlade de? Men responsen lät inte vänta på sig. Längtandet fann sin identifikation. Alla flög upp till himlen (ingen var märkvärdigare än någon annan) och lät sitt hjärta beröras av gnistorna. Med sanningen i ryggen kändes äventyrssprattet i benen tryggt nog att åt ge sig hän. Den stora berätterskan fick sålunda berätta sagor hon aldrig kunnat fantisera om. Hon kände sig aldrig mera ensam. Kärleken var vunnen, magin världsalltets axiom och skeendet den enda (och endimensionella) plattform. När berätterskan minns tillbaka till detta världsavgörande skeende brukar hon ofta erinra sig om den märkliga staden Stockholm som exempel. Ja.., brukade hon tänka, det här att alla invånare ställde sig i en enda stor ring, hand i hand, och började dansa runt Mälaren till exempel (det vart en rotationseffekt som i en simbassäng, men denna gång alltså över gröna skogar, sol, vind och vatten och i sambatakter)… eller det här med… det var något att berätta det!

jag tar hand om mitt förnuft

ur välskriven filosofi droppar den saligaste olivolja

där stranden övergår i hav

Vi står inför en revolution. Och där stranden övergår i hav kommer kritiken mot nihilismen och dess syskon hagla. Så vässa dina empatiska argument, bered väg för tropiska associationer till subjektivitetens befriande och peka på systemkrabbors gömda gärningar. Ty havet har vi redan sett, drömmarna redan gjort, och resan måste göras för att segel ska våga hissas igen. Vi är alla pirater, men förnekarna kommer att påstå att övertygandet låter sig inskränkas till den logiska rövarhistorien eller till ting och stjärnor dem själva. Även då vi ska bemöta dem på deras egen sandstrand får vi inte glömma att varje en av dem förförs av de djupaste oceaner.

livet är ett dataspel

För att få möjlighet att spela spelet behöver man ha sig själv som enda auktoritet. Det innebär att man behöver ha en utvecklad självkänsla, vilket gör att man inte fattar beslut, skapar eller tar till sig värden baserade på någonting annat än sig själv. När man väl har fått möjlighet att spela spelet behöver man även förstå spelets regler, och till detta behöver man ett lämpligt verktyg: varför inte lite syntetiskt tänkande? Detta syntetiska tänkande kan man använda till att lösa logiska såväl som empiriska problem – som till exempel att försöka kommunicera med andra människor, genom att skapa, lära sig och praktisera språk, eller att försöka förstå andra människors motiv, känslor och handlingar. Spelets regler är ganska godtyckliga, men fysik, politik och ekonomi torde vara några. När man även förstått alla regler är man redo att börja spela. Hur klarar man spelet? Jo, genom att vara redo att börja spela spelet.

min kropp tar hand om mig

lämna mig aldrig

Lämna mig aldrig. Stanna kvar. Hoppa högt över hagarna, ramla ner i dikena, drick gyttjan eller kasta den på korna. Sjung som en nattfjäril eller jaga ekorrarna. Berätta mina innersta hemligheter och visa mig världen för jag ser den bara genom dig. Ge mig de där gnistorna som bara jag får se när ingen längre ser. Gräsa genast ner dig på det sätt som bara du… kan, värt att veta: himlen och vinterstjärnorna vill inte förstå. Alla är välkomna till oss här på ängen, så du borde stanna kvar. Lämna mig aldrig, kära substans.

de inspirerade studenterna på su

Dom ska sätta sig och plugga, dom två kunskapstörstande damerna. Nyfikna Fredrika och nyfikna Åsa, 21 och 21, i början på en stig dom knappast kommer bärga sig från att följa. Inne under en trappa finns bänkar som får utgöra deras ort de närmaste 3 timmarna. Dom slår ivrigt upp böckerna för att ta del av kunskap om livet, om naturen och om världen. Vad häftigt ändå, att få ta del av forskningen och de samhälleliga gåtorna. Vad häftigt, tycker Åsa och Fredrika, att få ökad förståelse om ens tillvaro och om omgivningens eller om ens omgivnings. Böckerna, dom blivit rekommenderade av dom som vet, liksom talar direkt till Fredrika och Åsa. Kurslitteraturen skriker tydligt ut sin mening och sitt innehåll då det ju för damerna då blir begripligare och effektivare läsning samt kunskapsinhämtning. Under glädje och skratt läser de texterna och ser klockrena samband till vad den kunniga och entusiasmerande föreläsaren tidigare under dagen har pratat om. Dessutom får dom den dagliga dosen aha-upplevelser, varje gång inom något nytt spännande vetenskapligt fält. I takt med kunskapskickarna blir de två damerna mer och mer två självständiga damer. Fredrika och Åsa kommer att bli kloka, sociala, resonerande, handlingskraftiga och empatiska vuxna. Sådana man kan ge mycket ansvar, och dessutom utbyta en eller annan iaktagelse med. Nu sitter dom under en trappa på vilken andra entusiastiska, framtidstörstande studenter springer upp och ner, på väg till och från föreläsningar, fik, och de enskilda mötena med favoritprofessorerna. På grund av trappans trafik är det förvisso lite bullrigt. Men det måste det också få vara på ett sådant ställe som detta, detta Stockholms Universitet, då det andas inspiration, sociala utbyten och törstande efter fler perspektiv och mer information som på ingen annan plats i världen.

bada badkar innan en charmig cigarill

Vi tvålar in varandra. Ömt, och varsamt. Slänger våra frisyrer på varandra – dänger till med håret! Så varmt under vattnet och så kallt ovanför. Även hon är kall, hon borde aldrig vara uppe. Hon ska alltid vara nere, det är där hon hör hemma, det har jag bestämt! Förstått! Här kommer det inte några flugor och tar oss – vi befinner oss ju i ett badkar. Härligt. Ett badkar två älskande delar, under en blöt sängkammarakt, och det må vara vår, höst, sommar eller vinter, även då det ju är sommar. För sommaren är tvålens årstid. Herregud, vad folk ska glo på oss konstigt! Har de aldrig sett två nakna snyggingar i deras bästa skepnad tidigare? Det är ju bara jag och min kvinna. Jag slutar aldrig att förundras över mänskligheten. Nu står två pojkspolingar och garvar! Tandställning, fy fan. Det skrattas visst vilt omkring oss. Älskling, världen är galen och rovdjuren lösa. Säg mig, var har jag min pilbåge? Det duggar tätt av dessa varelser och dessutom så duggar det. Blixtrar lite. Jag bestämmer att det är dags för oss att gå in. Jag rycker i mitt fruntimmer, varpå vi ledigt och naket går de korta stegen. Väl innanför porten inser min kvinna att hon glömt badkaret som ju står mitt i korsningen Hornsgatan och Götgatan. Hon kutar genast dit och bär med sig badkaret hem, medan jag tänder en charmig cigarrill.

söderstadions mässa

När vi sjöng, sjöng vi alltid för full hals. Vi sjöng för himlen. Vi sjöng för de som representerade oss på planen. Och vi sjöng för att visa att vi kunde sjunga högre än de andra – högre än de, som inte kom härifrån. Vi kunde gapa allesammans och svälja allt som kom i vår mun. Det som kom från skyn, det som kom från våra glas och alla de röda hallon som Fabian kastat på oss. Vissa kom mer än andra. Vissa hade huvudet kvar på jobbet, hos sekreteraren, eller hemma hos barnen. Men alla var där när målen uppnåddes och när vi just konstaterade gräsets förutsättningar. Åh, du nattens glimrande himmel. Åh, du kronjuvel av skapare. Jag helgar regnet, sparkar löddret ibland, och blir lika glad som er. Ni är så fina, som små gulliga tussepluttor, som behöver uppfostran av det kärleksfullaste av axiom. Jag älskar er, bästa fans. Och ni älskar inte era liv.